Profilen: Fredrik Lundberg

Fredrik har gjort något som väldigt få ens skulle tänka tanken att få för sig; han har nämligen åkt till SIBIREN under en av sommarmånaderna för att volontära. Han blev genast offer för min nyfikenhet och därmed även utsedd som inspirationsobjekt väl passande för denna blogg!

Vem är du och vad gör du?

Jag heter Fredrik och bor i Uppsala där jag läser juridik för att försöka rädda världen.

Vad gjorde du i Sibirien?

Jag åkte till Krasnojarsk i Sibirien som engelsklärare på ett väldigt sportigt sommarläger, som var inuti något slags go-cartcenter mitt ute på vischan. Jag åkte med min flickvän Kristina. Vi hade en entimmeslektion varje morgon - hon med de yngre och jag med de äldre. Hennes barn förstod näranog ingenting, och hon spenderade flera timmar om dagen med att göra jättefina illustrationer åt dem så att de skulle förstå. Tack vare hennes rittalanger och goda hand med barn kunde de ofta förså vad ämnet var för dagen, men i övrigt förstod de så lite engelska att hon t.o.m. hade svårt att avsluta sina lektioner: när hon sa "okay, thank you! That's it for today, see you tomorrow!" log barnen bara mot henne och fortsatte rita.

Mina barn förstod lite mer, men det var fortfarande en stor utmaning för någon utan varken pedagogisk utbildning eller erfarenhet. Ingen av oss pratar ryska, mer än att jag kan alfabetet och hade en ordbok. När lektionen var slut var vi med och spelade go-cart och paintball ibland, men mest läste vi böcker och var ute och gick. Tack och lov hade jag en laptop och DVD-filmer med mig. Ibland åkte vi in till Krasnojarsk, som faktiskt är en miljonstad, med blandade resultat...

Galina, Fredrik och Kristina på "chapel hill" i Krasnojark

Varför Ryssland?

Jag är något av en russofil, som det så vackert heter. Ryssland är verkligen fascinerande på många sätt, fascinerande och skrämmande. Jag blev inbjuden via det ständigt underbara och oberäkneliga couchsurfing.com, av en föreståndare för en ideell skola - en underbar och underbart märklig kvinna som hette Galina Popova. Jag har länge velat åka transsibiriska järnvägen också, och nu fick vi åka halva. Det var en oförglömlig upplevelse, på gott och ont: ont var att den A4 med streckkod, platsnummer och våra namn på (allt på kyrilliskt alfabet) visade sig vara ett kvitto och inte en biljett, vilket ledde till att vi fick en första sömnlös natt där vi trodde vi skulle kastas av. Gott var att en underbar medelålders man vid namn Anatolij gick i borgen för oss, fixade biljett åt oss och senare blev vår vän och bjöd in oss i sitt underbara sällskap med amatörteaterentusiaster från Jekaterinburg, där vi fick vår första och största vodka- och konjaksfylla på resan.

Nackdelarna med en sådan här resa är väl först och främst den krångliga byråkratin, som ett par gånger ledde till att vi mer än ett par gånger blev övertygade om att resan inte skulle bli av - först i Sverige med visumansökan och sedan på tåget, som jag redan beskrivit. En till nackdel var att dagarna ute på vischan blev lite långa och repetitiva ibland, kanske för att det var svårt

att vara med på alla lekarna när vi inte kunde ryska, kanske för att vi har för lite av barnasinnet kvar. Fördelarna får nästan tala själva. Det var ett minne för livet.

Några kloka ord till folk som vill vara lika modiga som du?

Jag har svårt att ge motivationsord, eftersom jag alltid har väldigt svårt att svälja dem. Jag tror inte riktigt på färdigtuggade sanningar. Ett bra motto för resor som den här kan vara att alltid ta sig vatten över huvudet och inte tänka för mycket på alla negativa konsekvenser. Det är oundvikligt att vara rädd ibland - det viktiga är att inte låta rädslan få för mycket plats.

Vi tackar Fredrik för att han tog en paus med att rädda världen och hittade en lucka för denna intervju. Om någon har frågor till honom går han att nås genom vår mail!

(på den andra bilden hoppar Fredrik över en eld och önskar sig något - en rysk tradition)

/Linnéa